Italian 1480-1556 Lorenzo Lotto Galleries In this last period of his life, Lorenzo Lotto would frequently move from town to town, searching for patrons and commissions. In 1532 he went to Treviso. Next he spent about seven years in the Marches (Ancona, Macerata en Jesi), returning to Venice in 1540. He moved again to Treviso in 1542 and back to Venice in 1545. Finally he went back to Ancona in 1549. This was a productive period in his life, during which he painted several altarpieces and portraits : Santa Lucia before the Judge, 1532, Jesi, Pinacoteca comunale The Sleeping Child Jesus with the Madonna, St. Joseph and St. Catherine of Alexandria, 1533, Bergamo, Accademia Carrara Portrait of a Lady as Lucretia, 1533, National Gallery, London. Holy Family with SS Jerome, Anna and Joachim, 1534, Firenze, Uffizi Holy Family, ca 1537, Paris, Louvre Portrait of a Young Man, Firenze, Uffizi Crucifixion, Monte San Giusto, Church of S Maria in Telusiano Rosary Madonna, 1539, Cingoli, Church of San Nicolo Portrait of a Man, 1541, Ottawa, National Gallery of Canada Bust of a Bearded Man, 1541, ascribed, San Francisco, Fine Arts Museum The Alms of Saint Anthony, 1542, Venezia, church SS Giovanni e Paolo Madonna and four Saints, 1546, Venezia, Church of San Giacomo dell??Orio Portrait of fra?? Gregorio Belo da Vicenza, 1548,New York, Metropolitan Museum Assumption, 1550, Ancona, church San Francesco alle Scale The Crossbowman, 1551, Rome, Pinacoteca Capitolina Portrait of an Old man, ascribed, ca 1552, Saint Petersburg, Ermitage Presentation in the Temple, 1555, Loreto, Palazzo Apostolico A Venetian woman in the guise of Lucretia (1533).At the end of his life it was becoming increasingly difficult for him to earn a living. Furthermore, in 1550 one of his works had an unsuccessful auction in Ancona. As recorded in his personal account book, this deeply disillusioned him. As he had always been a deeply religious man, he entered in 1552 the Holy Sanctuary at Loreto, becoming a lay brother. During that time he decorated the basilica of S Maria and painted a Presentation in the Temple for the Palazzo Apostolico in Loreto. He died in 1556 and was buried, at his request, in a Dominican habit. Giorgio Vasari included Lotto's biography in the third volume of his book Vite. Lorenzo Lotto himself left many letters and a detailed notebook (Libro di spese diverse, 1538-1556), giving a certain insight in his life and work. Among the many painters he influenced are likely Giovanni Busi  Related Paintings of Lorenzo Lotto :. | Portrait of Lucina Brembati | Man with a Golden Paw (mk45) | Portrait of a Young Man (mk08) | Martinengo Altarpiece | San Giacomo dell Orio Altarpiece |
Related Artists:
John Whetten Ehninger
American Painter, 1827-1889,American painter and illustrator. After graduating from Columbia College, New York, in 1847, he immediately departed for Europe to pursue artistic training. He visited Italy and France, but staying in Germany, specifically D?sseldorf, was his main objective. There he studied with Karl Friedrich Lessing, Carl Ferdinand Sohn and fellow American Emanuel Leutze, and in Paris he was instructed by Thomas Couture. During the early 1850s he travelled between America and Europe but finally settled in New York in 1853 until his move to Saratoga Springs after marrying in 1877. Ehninger exhibited regularly at the National Academy of Design, New York, where he was elected a full member in 1860.
Ludwig Koch
Austrian, 1866-1934
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.